Vad vi inte säger
oo, jag är trött. ja, jag vet. sjukt intressant början på ett inlägg. varsågoda! Fredag igår alltså. dessa alltid väldigt efterlängtade fredagar. Fotograferingen var megarolig! många skratt och galna ting. Det värsta var väl att det var så långt tid efter att jag slutade skolan egentligen. men, sånt som händer ibland. (hej elenore/ anders)
Helgen tillbringar vi i sommarstugan i sandskognen. Så det var där Bengta+Bengtas mamms+Karna+Helga hämtade mig för avfärd till Simons 18-års fest. På vägen plockade vi upp Lovisa o Julia. För att sammanfatta det hela blev det en mycket lyckad kväll. En hel del välkända ansikten och självklart många nya. Det gjorde ingenting att Bengta försvann upp på ovanvåningen med vän, hon vinkade ju ner lite då och då från fönstret;) Vardagsrummet var fullt av vattenpiparök och det var härlig stämmning. Eller hur Helga?! (för nu vet jag ju att du läser!).
Varför tänker man alltid så att folk man inte träffat på länge eller bara har träffat några gånger, inte känner igen en, när man själv känner igen dem? Är inte det ganska idiotiskt egentligen? Det är så onödigt, oftast är det ju faktiskt så att de som man känner igen, känner ju igen en själv samtidigt. Annars hade det varit mycket skumt. Som igår när vi kom dit (sent som vanligt..) hälsade jag på dagens födelsedagsinnehavare som då svarade med ett självklart "jag vet".. jahaja. ok. trevligt. Liten stad, få människor. klart att man kommer ihåg varandra även om det bara varit korta stunder. Det är bara lilla Ystad.
Sen framkomst-sen hemskomst, Tidig uppstigning och ett tufft pass DansPuls med Bengteen. Resultat: Je suis trött! Så då slutar jag där jag började. Nu blir det powernap och ikväll vankas Kunskapare:)
Helgen tillbringar vi i sommarstugan i sandskognen. Så det var där Bengta+Bengtas mamms+Karna+Helga hämtade mig för avfärd till Simons 18-års fest. På vägen plockade vi upp Lovisa o Julia. För att sammanfatta det hela blev det en mycket lyckad kväll. En hel del välkända ansikten och självklart många nya. Det gjorde ingenting att Bengta försvann upp på ovanvåningen med vän, hon vinkade ju ner lite då och då från fönstret;) Vardagsrummet var fullt av vattenpiparök och det var härlig stämmning. Eller hur Helga?! (för nu vet jag ju att du läser!).
Varför tänker man alltid så att folk man inte träffat på länge eller bara har träffat några gånger, inte känner igen en, när man själv känner igen dem? Är inte det ganska idiotiskt egentligen? Det är så onödigt, oftast är det ju faktiskt så att de som man känner igen, känner ju igen en själv samtidigt. Annars hade det varit mycket skumt. Som igår när vi kom dit (sent som vanligt..) hälsade jag på dagens födelsedagsinnehavare som då svarade med ett självklart "jag vet".. jahaja. ok. trevligt. Liten stad, få människor. klart att man kommer ihåg varandra även om det bara varit korta stunder. Det är bara lilla Ystad.
Sen framkomst-sen hemskomst, Tidig uppstigning och ett tufft pass DansPuls med Bengteen. Resultat: Je suis trött! Så då slutar jag där jag började. Nu blir det powernap och ikväll vankas Kunskapare:)
Kommentarer
Trackback